Fröken Maya

Jag tror fröken Maya har nått emot mig. Eller mest har hon nått emot kameran. En mer svårfotograferad kattfröken finns inte. Det är som att hon medvetet gör grimaser när jag försöker. Eller tittar bort, som synes.

Fröken Maya är den lurviga av systrarna Bus, hon är den store jägaren och klättraren som helst sitter högst upp på en dörr. Hon kramas bara på sina egna villkor (otroligt dålig egenskap när man besitter norra halvklotets gosigaste päls som bara skriker "gosa med mig!!!"). Även om hon och Turbo inte var superbästisar så fanns där en ömsesidig respekt (baserat på att Turbo skulle fått smäll på nosen om han bröt respekten) och jag tror nog hon saknar honom idag. Häromdagen hittades hon sovandes i Turbos säng. Hon som helst höll sig på respektfullt avstånd. Lilla hjärtat. 

Tid som går och datum som etsar sig fast

Det är en månad sedan bilden togs. Den togs en vecka efter att vi fått provsvaren av gastroskopin. Resultaten som kom dagen efter min födelsedag. Resultatet som slog ner som en bomb. Idag slås jag av hur vanlig han ser ut, att det inte syns att han är dödligt sjuk sjuk och att han två veckor efter att bilden togs inte kommer att finnas mer. Det har idag gått sexton dagar sedan vi sa farväl. Det känns som en evighet sedan samtidigt som det känns som igår. Det är svårt att förklara. Jag försöker gå igenom mitt bildarkiv för att hitta bilder att skriva ut men det är tungt och slutar oftast med att jag gråter. I torsdags var jag och tränade ett pass bodybalance. I den avslutande avslappningsövningen började tårar rinna från mina kinder. Helt omöjliga att stoppa när insikten drabbar mig att våra blickar inte kommer mötas mer. Det är slut på det som var.

Det är tungt nu. 

Avsked och tomrum

Min älskade vän och ständiga fotobjekt finns inte mer. I fredags strök jag honom för sista gången över huvudet, tittade in i de kloka bruna ögonen och viskade i hans högra öra hur mycket jag älskar honom. Sedan somnade han stilla in och tomrummet den lilla sheltien på knappt tio kilo lämnar är obeskrivligt stor. Jag tänker på honom, hör honom och ser honom hela tiden. Varje gång jag säger till systrarna bus väntar jag på att han ska komma springande och hjälpa till. Men det kommer ingen. Eller när klockan slår matdags och jag vänder mig om för att se om någon väntar på mat. Då står ingen där.

Mitt i all sorg känner jag en lättnad. Lättnad över att han slipper lida och lättnad över att vi fick veta vad det var som var fel. Tyvärr var det inte magsår eller magkatarr som man misstänkte först utan en tumör som söndrade och härskade i hans lilla kropp. Min älskade kämpe som vunnit så många fighter kunde inte slå den motståndaren hur mycket både han och jag ville.

Tack för allt min älskade Turbo. Tack för all glädje och kärlek. Du fick våra hjärtan att växa och även om du nu lämnar ett tomrum så finns du alltid i våra minnen.

Turbo 2004-09-27 - 2013-03-01

Februari i mitt hjärta

Jag hör till den skara människor som finner en tjusning i våra olika årstider och jag har inte riktigt förstått de som lämnar landet på vinterhalvåret och bara är här på sommaren för "det är ju ändå den bästa tiden". Obegripligt i min värld. Omväxlingarna i naturen och vädret får mig att uppskatta den tid som är och längta efter det som står bakom dörren och väntar.

Trots det måste jag erkänna att jag har svårt för november (mörk, kall, ingen snö, inget julpynt bara långa mörka dagar) och januari (samma som november, mörk och kall, julglittret städas bort och vardagen har återvänt). Jag har förstått att många tycker februari är årets värsta månad. Jag har aldrig riktigt fattat vad de surrar om. Februari är ju fantastisk men i helgen föll polletten ner för mig (det tog bara drygt 30 år, heja!). Sverige är långt och här i Piteå så är ju februari månaden när allt vänder och vi går över mot den fantastiska vårvintern. Solen stannar längre och längre varje dag, dessutom börjar den värma lite, fåglar börjar kvittra och det börjar droppa från taken.

Februari är liksom månaden när det börjar vara kul att vara ute igen efter alla månader inne. Det är ju utflykter med skidor, blåbärssoppa, mackor, apelsin, sittunderlag, pulka och grillad korv.

Apropå citroner

Det var lite festligt att hitta trailern för filmen "små citroner gula" när jag precis surrat om att jag blivit kompis med citronen. Det verkar vara en trevlig film. Jag tror bestämt jag måste gå och se den när den kommer på bio!

Vad jag gör

Försvarsmakten har just nu en kampanj där de undrar vad vi håller på med. Själva gör de skillnad i världen och de tycker vi ska söka till den grundläggande försvarsutbildningen. Kanske försöker man vara roliga och ironiska i reklamen men jag känner att det nog finns en gnutta allvar. Att exempelvis fota sin frukost och baka surdegsbröd är inte lika viktigt som deras uppgift.

Happ, då får de tycka det. Jag tror att vi alla har våra uppgifter här i Sverige. Min är inte att gå den grundläggande försvarsutbildningen utan jag fortsätter baka surdegsbröd och fota min frukost (eller i detta fallet min lunch). En himla trevlig laxsoppa med min nya favoritsmaksättare. Citron. Jag trodde aldrig jag skulle trilla dit för jag och citronen har inte varit så goda vänner tidigare men jag har gett den chans på chans (eftersom alla säger det är så fantastiskt i mat). Så nu är vi bundis och så tighta! Numera finns det alltid citron i min kyl.

Restgarnskrans

Jag tycker det är kul att återbruka och i mellandagarna gjorde jag en krans med restgarn, en liten julkrans och nån sorts ulliga bollar som jag hittade på en loppis.

Jag kläde in krans och bollar med garn, fäste trådarna och sydde fast dem på kransen. Så här i efterhand så skulle jag nog använt lite lim för att fästa tråden så den sitter kvar bättre på bollarna. Men tjusigt blev det i alla fall. 

Återkomst

Jag tog en liten bloggpaus men nu är jag tillbaka. De sista två månaderna har varit slitsamma, förutom vardagen och julen har Herr T varit krasslig (han är inte riktigt bra än) och på tredje advent avled en äldre släkting hastigt. Fokus har varit på allt annat än bloggen helt enkelt. Men nu känner jag att det börjar röra på sig. Solen stannar längre för var dag och varje ljus minut gör min själ lite lättare. Under min paus har jag insett att jag i allafall inte vill sluta blogga.

Det där med julklappar

Ända sen jag var liten så har jag varit förtjust i att ge bort julklappar. Mitt första julklappsminne var när jag plockade grankottar och målade med vattenfärg och gav till alla som jag firade jul med.  Ju fler julklappar jag kunde ge desto bättre för det var ju så himla kul att ge. Och att slå in paketen! Faktum är att jag var rätt så avundsjuk på de som jobbade i stans leksaksbutik och fick stå hela december och slå in paket. Vilken dröm.

Att ge bort julklappar är fortfarande lika kul och även om jag gått upp några steg från grankottarna så är jag fortfarande rätt förtjust i att göra saker och ge bort i julklapp eller födelsedagspresent. Jag tycker ofta det är svårt att komma på saker att köpa och ge bort. Ofta har man ju det flesta det de behöver och det tar emot att köpa nått bara för att det ska stå i ett skåp och samla damm. Så då gör jag nått istället. Vad kan liksom vara bättre att få något som nån lagt ner tid, energi och kärlek i? Det behöver inte vara så svårt.

Några tips i all välmening

Tips 1: Den här lasagnen är fantastisk. Prova den. Nu!

Tips 2: Har man inga lasagneplattor så går det bra att använda vanlig pasta.

Tips 3: Lotta Lundgrens sommarprat är himla bra. Lyssna på det!

Tips 4: På torsdag börjar historierätarna på SVT med Lotta Lundgren och Erik Haag. De ska äta sig genom historien och jag har en känsla av att det kommer bli underhållande och bra.

Slut på tipsen!