2011-03-03

Med mars kom med en föraning om våren!

De senaste dagarna har jag riktig känt av att nånting har hänt ute. Fåglar kvittrar, solen skiner, det droppar från tak och knastrar när jag går på sanden som tinat fram på gatan. Framförallt så kan jag känna att solen värmer och på mitt bord står en bukett tulpaner och påminner mig om att nu är våren snart här. Åh vad jag längtat och fryst under dessa mörka kalla månader. Äntligen!



5 kommentarer:

  1. Tack för dina tröstande ord! Det spelar ingen roll att de "bara är katter", de sätter sina spår hos oss ändå. Sådana små saker som du skrev om (att Herr P jagade dina stickor) är det som gör att det sticker till i hjärtat.
    Det är över två år sedan Tobles vapendragare Dumle dog och jag tänker på honom varje dag.
    Vilken fantastisk tavla du fick, jag blev alldeles varm i hjärtat när jag läste det inlägget!
    Jag har varit urusel på att kommentera den sista tiden, men jag har läst här inne hos dig. Och fått dåligt samvete över all köpemat vi drar hem. Och blivit inspirerad matmässigt!

    Och du, jag har en likadan bricka som du fick i julklapp! Finfin säger jag!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag känner precis som du. ÄNTLIGEN!

    SvaraRadera
  3. Det är ett härligt land vi lever i med kontrasterna på årstiderna... Vi skulle inte ha något att längta till om det inte va svinkallt o svettigt om vartannat... Både knastrig snö och sand e skönt att gå på o njuta av.... Själv längtar jag efter att så fröer....

    SvaraRadera
  4. Jo: ja de sätter så djupa spår att jag aldrig tror det går över. Det finns alltid nått som sticker till i hjärtat i vardagen.

    Christina: Jo nu börjar jag också längta efter att få påta i jorden och jobba med komposten!

    SvaraRadera