2012-03-25

Fascinationen som uppstår när det växer och gror

På nått sätt så är det som om jag misstror växtkraften i naturen (framförallt min tro på att jag kan se till att det växer). Jag vet att efter varje vinter blir det vår och träden får hundöron och gräsmattorna börjar gro igen, men det är liksom så svårt att tro på när jag står med ett litet frö i handen. Att om jag petar ner det i jorden och ger det rätt förutsättningar så blir det liv. Därför blir jag alltid lika lycklig varje gång det fungerar. För även om jag vet det så är det ju liksom svårt att tro på. Att det börjar gro växa och spira.


I höstas satte jag första gången lökar. Några krokusar och tulpaner petades ner i jorden tillsammans med tvivlet om att jag skulle lyckas. Här finns en del snö kvar fortfarande och stora blöta lapphandskar föll igår kväll (men tinade bort under dagen). Runt hus och träd börjar dock marken titta fram. Igår tittade jag till krokusarna och lyckan som uppstod när jag inser att de redan börjat spira var obeskrivlig. Nu är våren här på riktigt!

3 kommentarer:

  1. Ja, eller hur. Fint:) Kram från byn

    SvaraRadera
  2. Det är lätt att bli ödmjuk inför livet när man ser sina små sådda frö gro och växa till något vackert....

    SvaraRadera
  3. Visst är det en fantastisk känsla. Som ett mirakel varje gång. <3

    SvaraRadera