2013-11-13

Kärlek, sorg och små ullbollar

Igår var vi på utflykt i de västerbottniska inlandet. Vi åkte mil efter mil i vinterlandskapet. Över berg, genom dalar, genom dimma, genom sol och till slut nådde vi vårt mål. Fyra små bedårande ulliga töser på sex veckor och deras vuxna familj. Om allt går vägen så har vi en av dem hos oss om några veckor. Vi håller tummarna och tår.

Det hade jag inte trott för ett år sen. Då hade jag min svarta vän som inte finns längre. Men jag vet att han hade förstått mig, det är ju så roligt att leva med hund framförallt med sheltie. Men det är många dubbla känslor just nu. Kärlek, sorg och en uns av svek. Jag vet dock innerst att han hade blivit lika kär som vi blev igår. Säkert mer. Ingen blev gladare än han när han träffade en annan sheltie. Faktum är att jag tror att han fallit pladask för tösernas mamma och mormor också. Jag önskar att han bara varit med i detta kapitel i mitt sheltieliv också. Jisses vad han hade kunnat bidra som gott exempel i fostringen om inte annat!


2013-11-04

Höstmandala

Någon gång i början av oktober så var de bara där. Mitt instagramflöde svämmade över av fantastiska höstmandalas. Jag önskar att jag kunde säga att jag själv inte var sen att haka på. Tyvärr var jag det, några veckor efter att de första höstmandalarna dykt upp så hakade jag på och jag ångrar att jag inte började tidigare. Men livet, vädret, arbete och annat kom emellan. Som det blir ibland. Eller mest hela tiden.Dagen efter min tur i skogen föll den första snön och minusgraderna kom. Nu är det varmare igen men kylan och fukten gjorde inte precis att det blev så fina mandalas. 

Kanske kan jag ta mig tid att göra mandalas med nått jag hittar hemma, fast då får jag ju inte den där välgörande promenaden i skogen. Så jag får nog vänta på våren. Eller snön. Rita mandalas i snö borde ju gå. Jag får se. Men det var väldigt kul att göra dem!



2013-10-30

Då var vi där igen

Det är så lätt att glömma på ett halvår. Glömma att det är så himla jobbigt att ställa om klockan en timme. Inte att ställa om själva klockorna utan att min kropp inte fattar vad som händer. Det är samma visa varje gång men ändå förtränger jag. På morgonen är jag en zombie. När jag ska sova är jag hur pigg som helst. På dagen sitter jag helst och önskar att få dra ett täcke över mig och sova en timme eller två. Gärna kryddat med en dundrande huvudvärk. 

Några dagar till. Sen har jag nog också ställt om.


2013-10-27

Mamma har rätt

Jag vet inte hur det är med andra mammor men jag inser mer och mer att mamma har allt som ofta rätt. I detta fall gäller det mellanmål. Hur många år (jämnt) har hon inte sagt åt mig att äta det på eftermiddagen? Det är ju bara det att jag oftast inte är hungrig. Så då jobbar jag liksom bara på. 

Sen kommer jag hem. Hungrig som bara den. Redo att kriga om något går emot mig. Och när jag väl lagat middag och den står på bordet är jag helt slut och måste vila innan jag kan ta tag i resten av dagen. Slöseri med ledig tid helt enkelt. Hur mycket trevligare är det inte att komma hem pigg och taggad för en av roligaste (enlig mig) sysslorna under dagen, nämligen att laga middag?

Numera försöker jag göra mina egna powerbars laddade med energi och ta med till jobbet. Oftast provar jag mig fram. Nu senast blev det rester av det som fanns i kylen och skafferiet. En vecka före lön tycker jag det är kul att utmana mig själv att skapa med just resterna. Det här är även mitt bidrag till säsongens bästa på gröna skafferiet!


Powerbars med nypon och aprikoser
20 st.
0,25 dl psylliumfröskal
1 dl hackade aprikoser och russin
0,75 dl kokos
0,5 dl nyponpulver
0,5 dl sesamfrön
3 dl musliblandning
0,5 tsk salt
3 äggvitor (gulorna kan man använda till bl.a. glasstillverkning!)

Lägg den torkade frukten i en matbererdare och kör några sekunder
Tillsätt övriga torra ingredienser och kör i matberedaren till det är blandat.
Tillsätt äggvitan och kör tills du fått en bra massa, tillsätt ev en matsked kallt vatten om det verkar vara för torrt.
Tryck ut i en ugnsform och kör 25-30 min på 175 grader i ugnen.
Svalna och dela upp i mindre bitar. Jag förvarar min i fysen och tar fram dem några timmar innan jag ska äta dem.

2013-10-21

Allting blir vitt, vitt, vitt!

Förra veckan kom den då. Snön. Ett litet fint täcke som faktiskt fått lega kvar några dagar och jag tycker det är helt fantastiskt. De mörka kvällarna blir ljusare och kylan strax efter noll är så mycket trevligare än en becksvart oktoberkväll med regn och 10 plusgrader. Tycker jag.

Tillsammans snön som föll infann sig en julkänsla. Hade jag inte stålsatt mig hade sannolikheten varit stor att jag smugit ut i förrådet och dragit fram julkartongerna. Det är nog tur eftersom snön förmodligen inte kommer ligga kvar. Det skulle ju vara trist att stå där med skägget i brevlådan och hemmet fyllt med tomtar några månader för tidigt. Trevligt är det i alla fall med snö!

2013-10-20

Drömmorgon och kemikalier

Häromdagen såg jag ett klipp från Saltå Kvarns Drömmorgon med Underbara Clara där man pratade om obehagliga och skadliga kemikalier i våra hem. Ett ämne som jag tycker är väldigt intressant men som även kan göra mig väldigt uppgiven. Vi vet om att en hel del ämnen är skadliga, samtidigt tar det tid att upptäcka och identifiera andra och det är svårt att veta vad vi tror är ok idag men som inte är det. Sen vet vi inget om coctaileffekten blir när allt samspelar i våra kroppar. Det blir så mycket negativt och det är så lätt att bara stänga av och gå vidare i livet för att det är så mycket att ta in. I slutet av seminariet tar de dock upp enkla råd och tips på var jag som privatperson kan börja att titta på mitt hem. Väldigt inspirerande och ett klipp som är väl värt att satsa 35 minuter på!

Klippet hittar du här!


2013-10-16

Vad jag gjorde med mina tomater

Det är lätt hänt för mig att bli lite för överexalterad när det gäller fröer. Jag köper lite mer än planerat och vad jag egentligen har plats för. I år blev det tre sorters tomater och eftersom jag saknar växthus och måste odla i krukor på balkong (och i den trädgård jag får nyttja) så fick jag kämpa lite för att få plats med alla tomatplantor. Framförallt när de växte till sig och blev stora.

Men! Som odlare får man ju (oftast) lön för mödan, ibland mer och ibland mindre men varje liten skörd är liksom guld värd. I år blev det en hel del tomater. Jag vägde dem aldrig men min uppskattning är att det blev 8-10 kg i alla fall. De allra flesta hann inte mogna i solen så de har legat inne på köksbordet i några veckor. Det har blivit en del att ta hand om helt enkelt och det här är vad jag gjort med mitt röda guld.



Här är vad jag gjort med min tomatskörd!
-          * Ätit.
-          * Skivat och ätit på rostat surdegsbröd med lite salt och svartpeppar. Supergott.
-         * Passerat (jag halverade tomaterna och körde dem 15 minuter på 200 grader i ugnen, sen passerade jag det genom en sil). De passerade tomaterna har jag frusit in för att ha i vinter. Till pizza grytor och soppor, perfekt. Gott.
-      * Kokat ketchup efter detta recept (ja jag vet att jag sa att jag inte är så förtjust i ketchup, men det var innan jag testade göra min egen. Nu älskar jag ketchup. Men bara den här förstås)
-           * Kokat grön tomatmarmelad efter detta recept. Gott.


Det finns några körsbärstomater kvar. Jag funderar på att torka dem. Frågan är om jag hinner. Risken är att jag hinner äta upp dem innan jag hunnit så långt. De är ju så förbaskat goda!


2013-10-13

Äppelkakeglass

Jag har en glassmaskin. Följaktligen gör jag en del glass. Den blir god och så men det kräver lite planering. Fryselementet ska frysas en dag innan, smeten ska kokas svälla och svalna (helst över natten). När det väl är dag att äta har jag väntat så länge och är så nyfiken på resultatet så det säger bara slurp, allt är borta och jag har inte ens hunnit ta en bild! Då går det ju inte att blogga.

Förra veckans glas hann jag av okänd anledning fånga innan det stora slurpet. Jag blev utmanad att göra en glass som smakade äppelkaka. Resultatet blev smakmässigt jättebra, även om jag skulle vilja göra några finjusteringar. De lokalproducerade ekoägg jag köpt var en aning fetare än de ekoägg jag är vana från min matbutik.


Äppelkakeglass
5 svenska äpplen
3 dl grädde
2 dl mjölk
1 krm vanilj
0,5 tsk mortlad kardemumma
0,5 tsk kanel
6 äggulor
0,75 dl socker

Kör äpplena i en råsaftcentrifug. Använd gärna en fast sort för att få en så klar saft som möjligt, då får glassen en slätare struktur. Har du ingen centrifug går det bra med 2,5 dl äppelmust också. Sjud ner saften till 1 dl återstår. Låt saften svalna.

Vispa äggulorna och sockret så det blir ljust och fluffigt.

Blanda den svalnade saften med grädden, mjölken och kryddorna. Värm upp den på spisen och när du ser att vätskan börjar ånga så tar du den från plattan och blandar med äggen under omrörning.

Sätt smeten på spisen och värm sakta, under vispning till max 83 grader (annars blir det äggröra). Jag brukar köra till 80 grader, slå av plattan och sakta ta upp den till 82 innan jag tar den från spisen. Smeten ska då ha tjocknat. Låt smeten svalna i kylskåp över natten (den kommer tjockna ännu mer).

Dagen efter kör du i glassmaskin i 20-30 min (eller till glassmaskinen säger stopp). Ställ i frysen några timmar innan servering.

Sen säger det bara slurp!


2013-10-01

Höstutflykt med förhinder

Denna höst har börjat tvekande. Sommaren har inte velat släppa taget och vi har varit bortskämda med varmt väder. Jag tror aldrig jag haft mina grödor i jorden så länge som i år. Jag klagar inte men nu har kylan kommit och det var lite av en chock. Och kallare kommer det att bli, men den dagen den sorgen. 

Med kylan kommer även hösten på riktigt med gula löv. Då passar det ju bra med fotoutflykter. Det är bara lite trist när man gått upp till målet börjar det regna och man måste vända ner igen. Några bilder blev det i alla fall.



2013-09-29

Lingondricka med granskottsirap

Lingon. Detta fantastisk fina bär som är så roliga att plocka och som är så tåliga. Jag har plockat lingon (och rensat) så länge jag kan minnas. Doften av lingon ger mig en tydlig känsla av hösten och doften av lingon som puttrar på spisen är mer hemtrevnad än vad gräddade kanelbullar någonsin kommer att vara. Jag är uppvuxen med lingonsylt och vi åt den till allt från frukostgröten till söndagssteken. Jag åt lingonsylt som andra barn konsumerade ketchup (jag har aldrig varit särskilt förtjust i ketchup) gärna till pasta. Låt oss säga att det gick en hel del lingon i min familj. 

En tid hade jag inte möjlighet att lagra dem i några större mängder samtidigt som mina matvanor ändrades. Lingonsylten passade inte riktigt lika självklart in överallt. På senare tid har lingonet och jag har börjat hitta tillbaka till varandra allt mer på senare tid. Jag har hittat nya användningsområden förutom sylten även om det har varit svårt. Lingon och sylt har hängt ihop som ler och långhalm. 


Idag använder jag lingon i bröd, glass och så gör jag förstås lingondricka! Nu senast blev det lingondricka med granskottsirap som jag gjorde i våras. Granskottsirapen ger en trevligt sting av skogssmak till drickan.


Lingondricka
1 kg rensade lingon
1 l vatten
1 dl granskottsirap (socker går också bra)

Granskottsirapen gjorde jag utifrån det här receptet. Det har sen dess stått och väntat på att hitta sin livskamrat. Det blev lingonet.

Mixa lingonen i en matberedare (eller mosa med en stomp) och blanda sedan i en kastrull med vattnet. Låt stå i tre dagar i kylskåp. Sila bort skal och kärnor med en saftsil och koka upp drickan med granskottsirapen. 

Häll upp i rengjorda flaskor och förvara kallt.


Detta är mitt bidrag till Gröna skafferiets tema där vi i september bidrar med våra bästa lingonrecept.

2013-09-25

psst!

Förresten. Jag finns ju på Instagram. Tant Groen heter jag där!

Saker som inte är mina grejer

Här skulle det kunna vara en text där jag ber om ursäkt för att det var så länge sedan jag tittade förbi, men det kommer det inte vara. Be om ursäkt för brist på blogginspiration är inte riktigt min grej.

Nu är jag här och det är bra med det. Sommaren som gått har varit fantastisk. Det har varit både glädje och sorg men framförallt har jag vilat upp mig efter ett slitsamt år som bokstavligen sög musten ur mig. Så nu står jag här med uppladdade batterier. Tanken är att de ska räcka hela året och jag tror det ska gå bra!

Inför hösten så önskar jag att blogga lite mer än det senaste året och planen är att ta med mig bloggen och flytta till en ny plattform så småningom. Jag känner för en nystart och kommer säga till när det blir dags. Det återstår dock en del arbete. Eftersom jag inte förstår ett jota av koder och webhotell behöver jag ta hjälp av personer i min omgivning och påtal om saker som inte är min grej. Be om hjälp (och ibland tjata lite) är inte heller min grej. Men snart så! 



2013-06-13

Så dumt alltså. Eller vad vet jag?

Alltför många gånger har jag hört att det är dumt att göra något man tycker om att göra till ens arbete. Att tjäna pengar och leva på det som man annars gjort på fritiden. Jag har inte reflekterat så mycket över det utan tänkt att så kan det nog vara. När hobbyn blir ett levebröd och tvång försvinner glädjen och man förlorar dessutom ett fritidsintresse som gett energi. Logiskt. 

Så himla dumt tänkt inser jag nu. För om man tänker på motsatsen, hur kul är det egentligen att jobba med något som inte ger en glädje och som "stjäl" tid från en värdefull hobby? Det man tycker om att göra ska klämmas in i "livspusslet" (ett begrepp jag stör mig på men det är en annan diskussion, jag använder det för att det är vedertaget begrepp som man förstår). Dygnet har 24 timmar, åtta av dem ägnas åt arbete två timmar åt lunch och transport till och från arbetet, sömnen tar 8 timmar och kvar blir då 6 timmar för vardagsysslor och i slutändan nån hobby som ger energi. 

Att ens intressen förändras genom livet kanske inte beror på att man gjort det till sitt levebröd utan att man förändrats och utvecklats som människa. Allt är ju liksom inte statiskt.

Men jag kan ju ha fel. Jag kan bara tycka det är dumt att inte försöka. För tänk om "alla andra" har fel.



Jag tror mig hitta fotoglädjen med mitt makroobjektiv. Det är så fascinerande att hitta spännande motiv i det lilla. 

2013-04-08

Fröken Maya

Jag tror fröken Maya har nått emot mig. Eller mest har hon nått emot kameran. En mer svårfotograferad kattfröken finns inte. Det är som att hon medvetet gör grimaser när jag försöker. Eller tittar bort, som synes.




Fröken Maya är den lurviga av systrarna Bus, hon är den store jägaren och klättraren som helst sitter högst upp på en dörr. Hon kramas bara på sina egna villkor (otroligt dålig egenskap när man besitter norra halvklotets gosigaste päls som bara skriker "gosa med mig!!!"). Även om hon och Turbo inte var superbästisar så fanns där en ömsesidig respekt (baserat på att Turbo skulle fått smäll på nosen om han bröt respekten) och jag tror nog hon saknar honom idag. Häromdagen hittades hon sovandes i Turbos säng. Hon som helst höll sig på respektfullt avstånd. Lilla hjärtat. 

2013-03-17

Tid som går och datum som etsar sig fast


Det är en månad sedan bilden togs. Den togs en vecka efter att vi fått provsvaren av gastroskopin. Resultaten som kom dagen efter min födelsedag. Resultatet som slog ner som en bomb. Idag slås jag av hur vanlig han ser ut, att det inte syns att han är dödligt sjuk sjuk och att han två veckor efter att bilden togs inte kommer att finnas mer. Det har idag gått sexton dagar sedan vi sa farväl. Det känns som en evighet sedan samtidigt som det känns som igår. Det är svårt att förklara. Jag försöker gå igenom mitt bildarkiv för att hitta bilder att skriva ut men det är tungt och slutar oftast med att jag gråter. I torsdags var jag och tränade ett pass bodybalance. I den avslutande avslappningsövningen började tårar rinna från mina kinder. Helt omöjliga att stoppa när insikten drabbar mig att våra blickar inte kommer mötas mer. Det är slut på det som var.

Det är tungt nu. 

2013-03-04

Avsked och tomrum

Min älskade vän och ständiga fotobjekt finns inte mer. I fredags strök jag honom för sista gången över huvudet, tittade in i de kloka bruna ögonen och viskade i hans högra öra hur mycket jag älskar honom. Sedan somnade han stilla in och tomrummet den lilla sheltien på knappt tio kilo lämnar är obeskrivligt stor. Jag tänker på honom, hör honom och ser honom hela tiden. Varje gång jag säger till systrarna bus väntar jag på att han ska komma springande och hjälpa till. Men det kommer ingen. Eller när klockan slår matdags och jag vänder mig om för att se om någon väntar på mat. Då står ingen där.

Mitt i all sorg känner jag en lättnad. Lättnad över att han slipper lida och lättnad över att vi fick veta vad det var som var fel. Tyvärr var det inte magsår eller magkatarr som man misstänkte först utan en tumör som söndrade och härskade i hans lilla kropp. Min älskade kämpe som vunnit så många fighter kunde inte slå den motståndaren hur mycket både han och jag ville.

Tack för allt min älskade Turbo. Tack för all glädje och kärlek. Du fick våra hjärtan att växa och även om du nu lämnar ett tomrum så finns du alltid i våra minnen.


Turbo 2004-09-27 - 2013-03-01

2013-02-24

Februari i mitt hjärta


Jag hör till den skara människor som finner en tjusning i våra olika årstider och jag har inte riktigt förstått de som lämnar landet på vinterhalvåret och bara är här på sommaren för "det är ju ändå den bästa tiden". Obegripligt i min värld. Omväxlingarna i naturen och vädret får mig att uppskatta den tid som är och längta efter det som står bakom dörren och väntar.

Trots det måste jag erkänna att jag har svårt för november (mörk, kall, ingen snö, inget julpynt bara långa mörka dagar) och januari (samma som november, mörk och kall, julglittret städas bort och vardagen har återvänt). Jag har förstått att många tycker februari är årets värsta månad. Jag har aldrig riktigt fattat vad de surrar om. Februari är ju fantastisk men i helgen föll polletten ner för mig (det tog bara drygt 30 år, heja!). Sverige är långt och här i Piteå så är ju februari månaden när allt vänder och vi går över mot den fantastiska vårvintern. Solen stannar längre och längre varje dag, dessutom börjar den värma lite, fåglar börjar kvittra och det börjar droppa från taken.

Februari är liksom månaden när det börjar vara kul att vara ute igen efter alla månader inne. Det är ju utflykter med skidor, blåbärssoppa, mackor, apelsin, sittunderlag, pulka och grillad korv.

2013-02-13

Apropå citroner


Det var lite festligt att hitta trailern för filmen "små citroner gula" när jag precis surrat om att jag blivit kompis med citronen. Det verkar vara en trevlig film. Jag tror bestämt jag måste gå och se den när den kommer på bio!

2013-02-11

Vad jag gör

Försvarsmakten har just nu en kampanj där de undrar vad vi håller på med. Själva gör de skillnad i världen och de tycker vi ska söka till den grundläggande försvarsutbildningen. Kanske försöker man vara roliga och ironiska i reklamen men jag känner att det nog finns en gnutta allvar. Att exempelvis fota sin frukost och baka surdegsbröd är inte lika viktigt som deras uppgift.

Happ, då får de tycka det. Jag tror att vi alla har våra uppgifter här i Sverige. Min är inte att gå den grundläggande försvarsutbildningen utan jag fortsätter baka surdegsbröd och fota min frukost (eller i detta fallet min lunch). En himla trevlig laxsoppa med min nya favoritsmaksättare. Citron. Jag trodde aldrig jag skulle trilla dit för jag och citronen har inte varit så goda vänner tidigare men jag har gett den chans på chans (eftersom alla säger det är så fantastiskt i mat). Så nu är vi bundis och så tighta! Numera finns det alltid citron i min kyl.






2013-02-03

Restgarnskrans

Jag tycker det är kul att återbruka och i mellandagarna gjorde jag en krans med restgarn, en liten julkrans och nån sorts ulliga bollar som jag hittade på en loppis.


Jag kläde in krans och bollar med garn, fäste trådarna och sydde fast dem på kransen. Så här i efterhand så skulle jag nog använt lite lim för att fästa tråden så den sitter kvar bättre på bollarna. Men tjusigt blev det i alla fall. 


2013-01-28

Återkomst


Jag tog en liten bloggpaus men nu är jag tillbaka. De sista två månaderna har varit slitsamma, förutom vardagen och julen har Herr T varit krasslig (han är inte riktigt bra än) och på tredje advent avled en äldre släkting hastigt. Fokus har varit på allt annat än bloggen helt enkelt. Men nu känner jag att det börjar röra på sig. Solen stannar längre för var dag och varje ljus minut gör min själ lite lättare. Under min paus har jag insett att jag i allafall inte vill sluta blogga.