2013-11-13

Kärlek, sorg och små ullbollar

Igår var vi på utflykt i de västerbottniska inlandet. Vi åkte mil efter mil i vinterlandskapet. Över berg, genom dalar, genom dimma, genom sol och till slut nådde vi vårt mål. Fyra små bedårande ulliga töser på sex veckor och deras vuxna familj. Om allt går vägen så har vi en av dem hos oss om några veckor. Vi håller tummarna och tår.

Det hade jag inte trott för ett år sen. Då hade jag min svarta vän som inte finns längre. Men jag vet att han hade förstått mig, det är ju så roligt att leva med hund framförallt med sheltie. Men det är många dubbla känslor just nu. Kärlek, sorg och en uns av svek. Jag vet dock innerst att han hade blivit lika kär som vi blev igår. Säkert mer. Ingen blev gladare än han när han träffade en annan sheltie. Faktum är att jag tror att han fallit pladask för tösernas mamma och mormor också. Jag önskar att han bara varit med i detta kapitel i mitt sheltieliv också. Jisses vad han hade kunnat bidra som gott exempel i fostringen om inte annat!


4 kommentarer:

  1. Det känns ju alltid så dubbelt det där när man köper "nya" djur. Samtidigt så tror jag nog faktiskt att de skulle unna oss att vara glada och de sitter nog någonstans och övervakar de nya små så de inte tar sig för stora friheter ;) Sen är det ju så att alla är olika personligheter så man kan ju aldrig ersätta någon, man lägger snarare till ett kärlekskonto. :)

    Härligt med en liten ulltott, så jag håller tummarna för att det går vägen och du snart spammar oss med alla sötbilder på den lilla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag försöker också se på det som ett utökat kärlekskonto. Samma sak med övervakning. Jag försöker se som att både fyr- och tvåbenta nära och kära är med och övervakar. Det är en fin tanke!

      Spammningen ska jag bli bättre på!

      Radera
  2. Jag tror att de gamla djuren vill att vi ska skaffa nya, precis som människor som är i himmelen kan unna de som är kvar att hitta nya kärlekar och lycka. De finns ändå kvar i våra minnen.

    SvaraRadera