2013-11-13

Kärlek, sorg och små ullbollar

Igår var vi på utflykt i de västerbottniska inlandet. Vi åkte mil efter mil i vinterlandskapet. Över berg, genom dalar, genom dimma, genom sol och till slut nådde vi vårt mål. Fyra små bedårande ulliga töser på sex veckor och deras vuxna familj. Om allt går vägen så har vi en av dem hos oss om några veckor. Vi håller tummarna och tår.

Det hade jag inte trott för ett år sen. Då hade jag min svarta vän som inte finns längre. Men jag vet att han hade förstått mig, det är ju så roligt att leva med hund framförallt med sheltie. Men det är många dubbla känslor just nu. Kärlek, sorg och en uns av svek. Jag vet dock innerst att han hade blivit lika kär som vi blev igår. Säkert mer. Ingen blev gladare än han när han träffade en annan sheltie. Faktum är att jag tror att han fallit pladask för tösernas mamma och mormor också. Jag önskar att han bara varit med i detta kapitel i mitt sheltieliv också. Jisses vad han hade kunnat bidra som gott exempel i fostringen om inte annat!


2013-11-04

Höstmandala

Någon gång i början av oktober så var de bara där. Mitt instagramflöde svämmade över av fantastiska höstmandalas. Jag önskar att jag kunde säga att jag själv inte var sen att haka på. Tyvärr var jag det, några veckor efter att de första höstmandalarna dykt upp så hakade jag på och jag ångrar att jag inte började tidigare. Men livet, vädret, arbete och annat kom emellan. Som det blir ibland. Eller mest hela tiden.Dagen efter min tur i skogen föll den första snön och minusgraderna kom. Nu är det varmare igen men kylan och fukten gjorde inte precis att det blev så fina mandalas. 

Kanske kan jag ta mig tid att göra mandalas med nått jag hittar hemma, fast då får jag ju inte den där välgörande promenaden i skogen. Så jag får nog vänta på våren. Eller snön. Rita mandalas i snö borde ju gå. Jag får se. Men det var väldigt kul att göra dem!